Visserligen går lyckan, som alla vet, upp och ner mer eller mindre från den ena stunden till den andra. Men det lär också finnas en mer stabil komponent att upptäcka i lyckan, en komponent som vi kan tukta och utveckla i motståndskraft och uthållighet medan vi lever livet, och som inte pendlar som börskurserna i takt med konjunkturer. Denna komponent är den verkliga och varaktiga lyckan, säger Lyubomirsky. (Skulle möjligen den hållbara lyckan ligga bättre i munnen för oss svenskar, nu sedan Miljöpartiet har infört ökad lycka som ett politiskt mål?)
Bestickande resonemang
Att detta är ett bestickande resonemang är kanske inte så lätt att genomskåda, eftersom siffrorna är korrekt hämtade från vetenskapliga arbeten, som också citeras. Men sammanställningen av dessa är ett exempel på vad man inom vetenskapen diplomatiskt brukar kalla för selektiv användning av tillgängliga data. Det innebär, i klartext, att man för fram de argument som talar för ett visst resonemang och undviker att nämna de som eventuellt talar emot.
Sådant ofog är allvarligt nog när man som forskare vänder sig till folk i allmänhet. Men än allvarligare är att Lyubomirsky gör gällande att man kan säga något meningsfullt om enskilda individers möjligheter till lycka med ledning av beteendegenetiska studier. Det kan man nämligen inte.
Arv och miljö: 50/10 eller 50/50 eller 80/20?
Lyubomirsky refererar till beteendegenetiska studier som övertygande visat, att cirka 50 procent av skillnader i upplevd lycka mellan individer kan förklaras av skillnader i genetiskt arv. Men samma studier har lika övertygande visat, att övriga 50 procent utgörs av påverkan från miljön. Studierna visar följaktligen att effektfördelningen mellan arv och miljö är 50/50, snarare än 50/10 som Lyubomirsky hävdar. Det innebär att hon i hög grad underskattar miljöpåverkan.
Vid närmare betraktande visar det sig att Lyubomirsky också har underskattat den genetiska effekten. Att den upplevda lyckan till 50 procent är bestämd av genetiska skillnader gäller bara när man, som merparten av de beteendegenetiska studierna har gjort, mäter den upplevda lyckonivån för stunden.
För att kunna bestämma effektfördelningen mellan arv och miljö när det gäller lyckonivån på den varaktiga lyckan, räcker det inte med en mätning vid ett tillfälle. Då måste man följa samma individer över tid och mäta lyckonivån vid flera tillfällen. Studier av sådant slag växer sannerligen inte på träd. Men åtminstone en studie (2) som är gjord på det viset, och som Lyubomirsky faktiskt citerar utan att riktigt beakta, har visat, att effektfördelningen mellan arv och miljö då blir en helt annan; uppåt 80 procent av skillnaderna mellan individer i varaktig lycka kan förklaras genom genetisk påverkan och endast 20 procent genom miljöpåverkan.
Selektiv användning av tillgängliga data
Det innebär att både den genetiska och den miljömässiga påverkan på varaktig lycka, enligt gedigna beteendegenetiska studier, är större än vad Lyubomirsky gör gällande i sin 40-procentslösning. Hon har helt enkelt varit selektiv när hon hämtat emiriskt stöd för den genetiska komponenten från beteendegenetiken, och helt bortsett från vad som där sägs om samtidig miljöpåverkan.
Uppskattningen av miljöns betydelse till cirka 10 procent har hon istället hämtat från artiklar som beskriver enkla samband mellan upplevd lycka och levnadsomständigheter, utan hänsyn till genetiska faktorer. Resultat från sådana studier kan inte paras ihop med resultat från beteendegenetiska studier, såsom Lyubomirsky gör. Studier av enkla samband mellan olika variabler, i det här fallet mellan upplevd lycka och levnadsförhållanden, kan inte heller säga något om orsaksförhållandet mellan variablerna, varken åt det ena eller åt det andra hållet.
Det innebär att två av de tre komponenterna i 40-procentslösningen är dåligt vetenskapligt underbyggda och i vissa avseenden rent av missvisande. Men hur är det då med den tredje komponenten, de avsiktliga handlingarna?
Vart tog de avsiktliga handlingarna vägen?
Om det nu är så, att 80 procent av den varaktiga lyckan bestäms av arv och 20 procent av miljö, blir det då inget kvar för de avsiktliga handlingarna? Och vad händer då med utsikterna att öka den varaktiga lyckan? Så små utsikter som 0 procent kan väl inte ens den mest framhärdande optimist tycka vara särskilt hoppingivande.
Lugn, bara lugn. Utsikterna är varken större eller mindre än vad de var tidigare, eftersom siffror av det här slaget faktiskt inte säger något om hur stora effekterna av arv och miljö är för en enskild individ. För att förstå varför behövs åtminstone en snabbkurs i beteendegenetik.
Beteendegenetik på mindre än 60 sekunder
Beteendegenetiken är en gren av psykologin som studerar det biologiska arvets betydelse för personlighetsegenskaper och beteendemönster. Beteendegenetiken utgår från, att individuella skillnader i psykologiska egenskaper beror på både arv och miljö. Genom att studera hur en viss psykologisk egenskap varierar bland individer i en befolkningsgrupp och vilket statistiskt samband denna variation har med individernas förväntade grad av genetisk likhet (vars storlek är känd genom släktskap och bestämd av ärftlighetslagarna; 100 procent för enäggstvillingar, 50 procent för förälder-barn, helsyskon och tvåäggstvillingar, 25 procent för halvsyskon och sedan i minskande grad i takt med att släktskapen avtar), kan man uppskatta det man inom beteendegenetiken kallar heritabiliteten, det vill säga arvets betydelse för egenskapen ifråga. Herabiliteten utgör den andel av variationen i den psykologiska egenskapen som statistiskt kan kopplas till de genetiska likheterna. Påverkan från miljön utgör den resterande andelen.
För den som vill veta mer om beteendegenetik och söker en lättläst framställning på svenska, vill jag särskilt rekommendera Marianne Rasmusons bok Född att tänka. Om intelligens och gener (Atlantis, 2000). Syskon. Lika bakgrund – olika liv (Natur och Kultur, 1992) av Judy Dunn och Robert Plomin kan också rekommenderas.
Befolkningsgrupper och inte individer
När man säger, att heritabiliteten för varaktig lycka kan uppskattas till 80 procent innebär det, att så stor andel av den totala variationen i lycka kan återföras på genetiska skillnader mellan individer. Det betyder inte att 80 procent av lyckonivån hos vilken individ som helst är genetiskt bestämd. Heritabiliteten som begrepp saknar innebörd annat än i statistiska studier av befolkningsgrupper. På individnivå är begreppet helt meningslöst.
Sanningen är den, att ingen idag kan uppskatta hur stor effekten av det genetiska arvet är på lyckan för en enskild individ. För att något sådant skall vara möjligt krävs inte bara en fullständig bild av en individs genuppsättning på molekylär nivå (vilket idag är praktiskt möjligt), utan också kunskap om vilka specifika gener och vilka kombinationer och varianter av dessa gener som styr den psykologiska egenskapen ifråga. Och den kunskapen är vi inte ens i närheten av idag.
Heritabiliteten är inte ett fixerat värde
Inte heller skall vi förvänta oss att heritabiliteten för en viss egenskap antar ett fixerat värde. Eftersom heritabiliteten är beroende av den totala variationens storlek, kan den bli olika stor i befolkningsgrupper som skiljer sig mycket i fråga om t ex ålder eller sociala förhållanden. Man kan därför bara jämföra skattningar av heritabiliteten i befolkningsgrupper som är likartade i sådana avseenden.
Om miljöfaktorer har ett brett spelrum blir den totala variationen stor, den genetiska variationen får relativt mindre betydelse och heritabiliteten blir låg. I en befolkning där läskunnigheten är förbehållen ett fåtal och många lever i fattigdom kan den ärftliga [intelligensvariationens] andel bli mindre än exempelvis i Sverige där alla barn går i skolan, är välnärda och har erfarenheter av moderna tekniker som TV och datorer. Ju mer likformig miljön är, desto mindre blir den totala variationen. De ärftliga olikheterna kommer då att dominera och heritabiliteten blir högre. Det är en ödets ironi att strävan mot jämlik utbildning obarmhärtigt leder till att de inneboende biologiskt grundade olikheterna blir tydligare. (3, s. 46-7)Hur mycket kan vi då påverka lyckan?
Hur mycket och på vilket sätt vi i allmänhet kan påverka lyckonivån är en fråga som fortfarande ligger i vida fältet. Mycket sådan forskning pågår inom positiv psykologi, där Sonja Lyubomirsky är en forskare som bidrar substantiellt. Hennes empiriska forskning håller i allmänhet högre nivå än hennes teoretiska bidrag till ”lyckans arkitektur”, även om den delen har väckt större uppmärksamhet i massmedia.
Om de lyckostrategier som Lyubomirsky med visst empiriskt stöd rekommenderar i Lyckans verktyg i längden verkligen har de effekter på lyckan som hon förväntar sig återstår alltså att se. Många av rekommendationerna är i alla fall bra och utbudet är så varierat att var och en bör kunna finna åtminstone ett eller annat som han eller hon känner för att prova. Utan ingående granskning kan jag inte finna skäl till att avråda från någon av dessa. Genomgången av depression och depressionsbehandling i slutet av boken är också väldigt bra och balanserad, och kan rekommenderas för den som känner sig nedstämd och olycklig.
I den utsträckning som Lyubomirskys rekommendationer i allmänhet och i längden visar sig vara effektiva, kan vi vara förvissade om att det då också i hög grad sker tack vare, och inte trots, våra genetiska arv. Det finns nämligen inget sådant som tankar, känslor och beteenden som i alla avseenden är frikopplade från våra gener, oavsett vad nu Lyubomirsky tycks ha för uppfattning om den saken.
1. Lyubomirsky S, Sheldon KM, Schade D. Pursuing happiness: the architecture of sustainable change. Review of General Psychology. 2005;9:111-31.
2. Lykken DT, Tellegen A. Happiness is a stochastic phenomenon. Psychological Sciences. 1996;7:186-9.
3. Rasmuson M. Född att tänka. Om intelligens och gener. Stockholm: Atlantis; 2000.
